Få kattraser har en så färgstark ursprungsberättelse som ragdollen. Den innehåller en vit katt i en trädgård, en uppfödare som varumärkesskyddade rasens namn och påståenden som ingen veterinär i dag skulle skriva under på. Bakom myterna finns ändå en ganska vanlig historia om några katter som var lugnare och större än andra, och om människor som ville behålla just de egenskaperna.
Josephine och Ann Baker
Allt brukar börja i Riverside i Kalifornien under 1960-talet. Där bodde Ann Baker, som födde upp perser och hade kontakt med en granne vars halvlånghåriga vita hona, Josephine, fick kullar med ovanligt avslappnade kattungar. Baker köpte några av ungarna och började avla vidare på dem. En av de mest omtalade var en seal mitted hane som fick namnet Daddy Warbucks, och han brukar nämnas som en av rasens grundare.
Vilka katter som fanns i bakgrunden vet ingen säkert. Josephine beskrivs ofta som angoralik eller persisk i typen, och fäderna till hennes kullar var troligen gårdens hankatter. Att det fanns kattungar med maskmönster och blå ögon tyder på att någon av dem bar på samma färganlag som siames och birma.
Myterna som hängde kvar
Ann Baker var en skicklig marknadsförare men ingen pålitlig källa. Hon påstod bland annat att Josephine hade blivit påkörd av en bil och att olyckan förändrat hennes avkomma, så att kattungarna blev okänsliga för smärta och slappnade av helt när man lyfte dem. Senare kom ännu märkligare förklaringar om hemliga experiment.
Inget av detta stämmer. En skada kan inte ärvas, och ragdollen känner smärta precis som andra katter. Det är viktigt att säga, eftersom myten ibland lever kvar i form av tanken att en ragdoll inte visar när den har ont. Katter i allmänhet är bra på att dölja smärta, och ragdollen är inget undantag. Namnet syftar på att många individer blir mjuka som en trasdocka i famnen, men alla gör det inte.
Från varumärke till erkänd ras
Baker grundade 1971 en egen förening, IRCA, och skyddade namnet Ragdoll som varumärke. Den som ville föda upp under namnet fick följa hennes regler och betala licens. Det skavde. I mitten av 1970-talet bröt några uppfödare sig loss, bland dem paret Denny och Laura Dayton, och började arbeta för att få rasen godkänd i de stora kattförbunden i stället. Det arbetet gav resultat, steg för steg.
Rasen kom till Storbritannien i början av 1980-talet och vann snabbt mark i Europa. FIFe, den europeiska paraplyorganisation som det svenska förbundet SVERAK tillhör, godkände ragdoll i början av 1990-talet. I dag är ragdoll en av de mest populära raserna i flera länder, både i och utanför Europa.
Ett sidospår: ragamuffin
De katter som stannade kvar i Bakers förening blev med tiden grunden till en annan ras, ragamuffin. Den liknar ragdollen men godkänns i fler färger och med andra ögonfärger. Jag skriver mer om skillnaderna i texten om ragdoll, birma och ragamuffin.
Vad historien betyder i dag
Rasens historia förklarar två saker som är bra att känna till när man läser om ragdoll. Den första är att genpoolen började smal, med få grundarkatter. Därför har seriösa uppfödare länge arbetat med att hålla nere inavelsgraden och testa avelsdjuren, bland annat för den hjärtsjukdom som beskrivs i texten om HCM.
Den andra är att det lugna lynnet var själva poängen från början. Rasen avlades fram för att vara stor, tillgiven och lätthanterlig, och det är fortfarande det som gör att människor väljer den. Ett gott temperament kommer ändå inte av sig självt. Det kräver uppfödare som väljer avelsdjur med omsorg och kattungar som får växa upp mitt i ett hem.
Vill du läsa mer om hur rasen ser ut och beter sig i vardagen finns det samlat i guiden om ragdollen. Där beskriver jag också hur ragdollens färger fungerar, något som har sin egen lilla historia i genetiken.
